2014 var året jag gjorde min första yogalärarutbildning. Jag arbetade då aktivt med att möta alla min rädslor (som jag fortfarande gör) och valde att åka ensam till Indien för att det skrämde rentav skiten ur mig när jag tänkte på det. Någonstans inom mig kände jag att det ändå var rätt beslut. Det är ju oftast det, de där sakerna som drar i oss och kallar på oss på alla sätt fastän vi ignorerar dem för att det är för jobbigt att göra den där resan som vi vet innerst inne att vi behöver.
Att följa sin intuition. Att följa sitt hjärta istället för sin hjärna. Att känna sig fram i livet istället för att tänka sig framåt.
Jag bokade min utbildning hos en skola som hette Siddhi Yoga och så här i efterhand minns jag faktiskt inte vad det var som gjorde att jag valde just dem, men det spelar inte så stor roll just nu utan poängen med att jag delar detta är att utbildningen (RYT 200) på denna skola var inte särskilt bra.
Jag minns hur jag kom dit och mitt första intryck av Indien var "Hjälp! Ta mig härifrån" och om inte det var nog, så hade jag missat välkomstceremonin utan att fått veta i förväg att jag skulle missa den. Hade jag vetat det, så hade jag valt ett tidigare flyg. Jag och fyra tjejer till var de sista att anlända i gruppen och vi delade på transfern till Arambol från Dabolim flygplats och när vi kom fram (ganska sent), så var det som att alla fina rum som motsvarade fotona från hemsidan redan var tagna. Det kändes lite som att vi blev tilldelade några nödrum som man typ använde vid behov liksom. Ostädat var det också. Efter några samtal fick vi byta med några som kommit innan och och hamnat på Surf Club, ett hak som hyr ut Beach huts en bit därifrån.
Det kändes bättre, men jag kände mig fortfarande supernervös och allt jag ville var att åka hem.
Jag drack ett par glas vin den kvällen och somnade till slut efter MÅNGA tårar.
Morgonen efter vaknade jag tidigt och gjorde mig redo att gå till min första klass - asana. Jag och en tjej som heter Clare gjorde sällskap genom ett Indien som var på väg att vakna. Solen var på väg upp och jag var full av förväntan.
Dagarna flöt på och jag kände mig fortfarande väldigt osäker och hade hemlängtan, men efter två veckor var jag så förälskad i Indien att jag redan hade bestämt mig för att komma tillbaka. Nu skulle ju inte detta inlägg handla om min första utbildning, men jag ville berätta lite och ge er en bakgrund på min första tid som yogalärarelev. Det var nämligen så (som jag redan hintat lite om tidigare i texten) att min första utbildning var lite halvt kaotisk. Det skall jag berätta mer om nu.
Som redan ovan nämnt, så missade jag välkomstceremonin och rummet motsvarade inte på något sätt det som visats på hemsidan. Vår huvudlärare var helt socialt obegåvad och väldigt elak. Han frågade bland annat "where is the fat girl? Give her seven bolsters" under asanaklasserna och syftade då på en amerikansk tjej som var lite mullig. Hon hade gått ner i vikt med hjälp av yogan och var väldigt glad för det när hon kom till Indien. En glädje som vår huvudlärare helt tog ifrån henne med sin psykiska misshandel. Han favoriserade elever och tillät oss inte att ta anteckningar under vissa klasser. Vilket var mycket synd för han hade stor kunskap inom vissa områden.
Det var tre lärare som slutade under min grupps fyra veckor och det rådde stor osämja mellan lärarna vilket vi inte bara kände av utan också fick ta del av i form av skitsnack om lärare, av lärare, till oss elever. Vi fick inte så många timmar practicum (lära ut) som vi skulle ha enligt Yoga Alliance och detta är (har jag förstått i efterhand) en av de viktigaste sakerna på en yogalärarutbildning.
Trots allt detta och en del saker som jag inte tar upp här för det skulle bli en hel novell, så lärde jag mig en hel del. Framför allt hur jag INTE vill vara som lärare och vad som är viktigt att tänka på som skola.
Vad är då viktigt?
Om du kan - åk till skolan och träffa dem personligen eller kanske delta på någon klass. Har du inte möjlighet till detta kontakta dem via telefon.
Be om referenser eller kika på sociala medier om du kan hitta någon som gått på den aktuella skolan.
Hur stora grupper brukar skolan ha, har de begränsat antal platser?
Kolla upp dem på yogaalliance.org och vad de fått för feedback
Att jag tar upp detta med antal platser är för att i min första utbildning, så var vi 32 personer vilket är alldeles för många! Man hinner inte med alla dessa och kvaliteten på utbildningen sjunker. Muy Santo satsar på små grupper med max deltagare 12 personer för att alla skall hinna få den tid de behöver. Vi anser att det är väldigt viktigt att varje elev ges möjligheten att komma över den oftast svåra och höga tröskeln som är att stå inför andra och göra något man är helt ny på. Det är jätteviktigt att eleverna känner att de fått tillräckligt med kött på benen för att känna en trygghet i att lära ut när de är klara.
Slutligen så försöker inte jag tala om för dig hur du skall göra på något sätt utan ger lite tips i all välmening. Känns det rätt i hjärtat och din intuition talar om för dig att det här är rätt, kör! Tänk inte för mycket.
Med kärlek, Anna-Carin Tall
